Att leva som tonåring är härligt och inspirerande, man har kommit ett steg in i vuxenvärlden och fått ta mer ansvar, på både gott och ont. För min del fick tonårslivet en snabb vändning, jag fick beskedet att en nära anhörig fått beskedet cancer. Eftersom årets Rosa Bandet kampanj dragit igång vill jag här berätta om min upplevelse av sjukdomen.
Information om sjukdomen
Att få detta besked blev för mig en lång tid av oro och tankar på livet, vad jag hade men också vad jag kunde förlora. Att stå bredvid och se en person kämpa, må illa av alla behandlingar och ändå försöka hålla humöret uppe, det är svårt. För mig var kunskap en stor tröst, ett sätt för mig att handskas med situationen. Jag slukade all information jag kunde komma över, som gjorde att jag fick mer kunskap om sjukdomen. En bra sida som jag samlat mycket information från är cancerinformation.nu. Där kunde jag läsa på hur jag som anhörig kunde få stöd, hur det går med forskningen och framförallt vad man kan göra för att övervinna sjukdomen. För mig blev det lättare att handskas med sjukdomen då jag fick läsa om hur duktig vi i Sverige blivit på att bekämpa cancern och att många faktiskt blir friska och fortsätter att leva ett bra liv.
Anhörigstöd
Ett annat sätt för mig att handskas med situationen var att ta hjälp av sjukvården med stödgrupper för anhöriga med cancer. Det blev ett ställe där jag som anhörig kunde släppa ut mina känslor och mina funderingar, utan att visa mig ledsen för min sjuka anhöriga. Jag ville för denne stå stark och vara ett stöd i allt denne gick igenom. Vid mina stödsamtal kunde jag både bli ledsen och arg och ibland även glad. Jag blev inte dömd utan fick vara i det sinneslag jag den dagen kände. På dessa samtal träffade jag även andra personer som hade en cancersjuk anhörig, vilka jag har nära kontakt med fortfarande. Med dessa personer kunde jag vara som jag mådde, jag behövde inte göra mig till, de förstod och de kunde sätta sig in i min situation. Det blev ett stort stöd för mig i denna hemska tidpunkt.Idag har min nära anhöriga blivit friskförklarad. Denne går fortfarande på ständiga kontroller men cancern har inte kommit tillbaka. Idag ser vi positivt på tillvaron och tar en dag i taget. Det jag har lärt mig är att berätta för andra om min situation och hur detta kan hjälpa. Jag har lärt mig att vi tillsammans kan hjälpas åt för att ta forskningen ett steg längre och övervinna sjukdomen.